tisdag 8 december 2015

Novell - Ett mirakel

Ett mirakel

Mina ögon och mjuka kinder är fyllda med tårar. Jag känner hur snabbt hjärtat pulserar, så andfådd är jag. Att springa med så snabb fart i skogen är så skönt när man gråter, eftersom jag får släppa ut all smärta. Luften är kylig och man kan noga se hur träden blir mer och mer nakna för varje dag, löven ändrar färg och faller ner på den fuktiga marken. Snart så kommer ett tjockt vitt täcke dölja alla färger på marken, träden kommer inte längre vara nakna. Innan jag går tillbaka till slöjdlektionen, går jag till toan, tar av mina glasögon och torkar bort mina tårar.

Jag går in till slöjdlektionen och fortsätter med min tavla. Hittills har jag målat en kvinna som sitter på en bänk med händerna på ansiktet framför ögonen. Hon ser djupt förtvivlad ut. Man ser en av kvinnans tårar som runnit ner till halsen. Det enda som är kvar är bakgrunden bakom kvinnan, jag ska måla in en bakgrund bakom henne som smälter in med hennes förtvivlade känsla. Runt om henne målar jag en mörkblå natthimmel, en lykta bredvid henne och så lägger jag till små detaljer som träd, buskar, en stig och en stor lysande vacker fullmåne. När jag är klar så lägger jag till regn, det gör jag för att visa att kvinnan ser förtvivlad och sorgsen ut, genom att hon inte bryr sig om att hennes ljusbruna hår och kläder blir genomblöta. Hon bara sitter där på bänken och hon ska föreställa mig.

Äntligen så är lektionen slut. Min kille har väntat på mig i 20 minuter nu. Jag känner mig lite nervös av någon konstig anledning men jag mår mycket bättre nu, för att min kille är alltid så ödmjuk och underbar mot mig, exakt som han är nu.
“Hur har din dag varit idag för dig, Anastasia?” frågar han mig, med en lugn och varm röst.
Jag tar och håller om hans hand, och svarar honom med en tyst suck och ett leende:
“Min dag har varit bra men lite jobbig, men den blev nyss mycket bättre när du kom, Will.”
Han ger mig en trygg och kärleksfull puss på pannan. Det är hans sätt att säga till mig: “Allt kommer att lösa sig någon dag ska du se.”

Hans maskulint vackra mörkbruna hår som når ända ner till axlarna, honungsfärgade ögon och leende är bland det finaste och mest härliga jag vet. Jag blir alltid så varm och fylld med glädje av att se på honom, med tanke på att jag har en så ofattbar underbar kille som skulle kunna ta en kula för mig, sin familj och vänner.




Vi går till skåpen för att hämta våra ytterkläder, väskor och andra saker innan vi drar hemåt. Jag ser att mitt lås är bortklippt, så jag öppnar mitt skåp med en irriterad suck för att kolla vad som har hänt, och det jag ser är hemskt. Att folk kan vara så grymma! Jag läser det som någon har skrivit med färg på min jacka till mig. Jag sätter mig på golvet med ryggen mot skåpen, jag börjar se suddigt och jag känner hur varma mina ögon blir, tre tårar samtidigt börjar tränga sig igenom som rinnande vatten. Will läser det som står på jackan: “Du är dum i huvudet! Gå släng dig från ett berg eller något! Det vore bättre om du var död din hora!”

“Det här är hopplöst, Anastasia! Lärare, föräldrar, till och med socialen har försökt prata med dem här mobbarna. Nu har mobbarna gått alldeles för långt för många gånger, och det är inte första gången. De har tagit sönder dina glasögon ett par gånger nu, kallat dig hora, slagit dig två gånger. Vad kommer härnäst?! Jag tänker verkligen inte sitta och se på när du blir behandlad så här illa utan att göra något åt det!” skriker Will irriterat.

Jag ser hur hans nerver och ådror träder synligt fram, jag vet att det här inte råder gott. Han springer ut med tårar och ilska ut mot de tre mobbarna som sitter på en bänk och röker på skolgården. Jag springer efter honom och skriker: “Nej, Will! Snälla var försiktig!”
Jag får inget svar. Jag bölar och drar i honom med förtvivlan i ögonen, men han kämpar emot.

“Ni har gått för långt! Vet ni inte vart gränser går era vidriga idioter! Ska det vara så svårt att göra något bra för en gångs skull!? Era föräldrar skäms säkert över er, så som ni håller på! Bete er, era svin!” skriker Will förargad åt mobbarna.
Jag ser hur han står och skakar, på grund av att han snart kommer bli så våldsam som aldrig förr, och jag börjar bli väldigt rädd. Jag har aldrig sett honom så här ohanterligt förtörnad förr!

En av mobbarna hånskrattar åt honom, går fram till honom, ger honom en rejäl smäll i magen så att han börja blöda från munnen och sedan säger:
“Vad har vi gjort för fel? Vi skojar ju bara, chilla lite mannen!”
Jag ser hur smärtan tar över Will och han blir helt förbannad, han kan helt enkelt inte hålla sig längre! Innan han ska ge Will en till smäll, tar han fram sin knytnäve för att försvara sig och ger en av dem en kolossal smäll i ansiktet så att mobbaren hamnar på marken med blod rinnande från käken! Den andra mobbaren springer för att försöka hoppa på honom, men Will är snabb och ger honom två kraftiga sparkar på benet. Mobbaren kan knappt stå längre, han bara ligger där och försöker ta sig därifrån! Men nu händer något helt oväntat, den tredje hoppar på Will med en kniv i handen, tar ner honom på marken, och mitt i allt försöker jag dra bort honom från Will men det går inte! Jag ser rektorn springa ut. Men det är försent!

Jag springer chockad med tårar i ögonen mot Will och ser kniven i hans bröstkorg. Alla som är kvar på skolan samlas runt Will och mig med stor fruktan i sina blickar. Mobbarna hade sprungit iväg, de gömmer sig säkert någonstans. Jag gråter och skriker medan de andra ringer ambulansen. “Will! Will! Vakna! Nej! Jag klarar mig inte utan dig! Vad har jag gjort!? Du förtjänar inte det här, det kan inte vara sant!” skriker jag ångestfull och bedrövad.
Jag letar efter puls hos honom, något tecken på liv, jag ser bara blod överallt. Jag inser nu att han är helt borta, jag kommer aldrig få träffa min livs kärlek igen. Jag drunknar i mina tankar, tänker på allting som har hänt och händer just nu på samma gång. Jag vet inte vad jag ska göra eller tänka.
“Gud hjälp mig!” skriker jag med en otydlig och förkrossad röst. Rektorn, lärarna och eleverna är helt skräckslagna och ingen vågar stiga fram för att se ifall det råder liv i honom eller inte. Regnet börjar ösa ner, jag känner hur hopplöst allt kommer att bli utan honom, min enda kärlek. Jag tar tag i hans hand med min ena hand, och med min andra plockar jag upp kniven, ingen hinner stoppa mig eller ens se mig, jag stoppar in den i magen, och smärtan är helt kvalfylld. Innan jag slocknar ser jag ambulansen ta upp mig och Will på en bår. Det sista jag gör medan ligger bredvid honom i ambulansbilen på båren är att jag pussar hans hand och säger “Jag älskar dig”.

Jag vaknar upp av att se Will bredvid mig på en säng. Det är en massa slangar som satt överallt, på våra magar och armar.
“Är jag i himlen? Eller?” tänker jag. Jag bara ligger här i sängen som ett frågetecken.
Efter en halvtimme när jag vaknar till lite mera så förstår jag att jag är på ett sjukhus. Jag är väldigt chockad på hur vi fortfarande lever. Jag kollar mot honom igen, och bara ler.
“Han andas, det är det viktigaste.” kommenterar jag tyst för mig själv.
“Tack Gud att du fanns där när vi behövde dig som mest! Tack för att du hörde mitt behov efter din hjälp!” mumlar jag lite tyst för mig själv. Yr märker man ju verkligen att jag är. Den outhärdliga smärtan i magen är kvar, och det känns väldigt obehagligt, men jag är ändå tacksam över att jag och Will lever.

En läkare kommer in till mig med ett fint brett leende.
“Jag har goda nyheter.” säger han med en lättad blick.
Jag känner att det här verkar vara några bra nyheter. “Din och Wills resultat är negativa, vilket betyder att ni kommer läka och bli bättre. Du ska veta att ni båda var med om ett mirakel, det gick ingen puls hos er, men vi fick liv i er till slut genom flera elchocker. Det kommer ta längre tid för Will att läka eftersom han fick mer komplicerade skador. Det kan ta upp till minst 2 månader tills han kan stå på egna ben. För dig kommer det ta ungefär en månad, men om du vill får du stanna längre tid här på sjukhuset hos honom. Det kan nog kännas skönt för dig efter allting som har hänt, eller vad säger du?” frågar han.

“Åh vad underbart! Kan inte fatta det. Inget är ju omöjligt för Gud trots allt! Och ja, självklart vill jag det. Vill bara vara så nära honom som möjligt och se hur han mår.” Svarar jag läkaren med ett tacksamt och hoppfullt leende.

Läkaren går ut ur rummet med ett glatt humör. jag tackar Gud för allting ännu en gång. Jag känner att min hjärna behöver vila ifrån allt, så jag slumrar till.

Nu har vi legat på sjukhuset i 32 dagar. Det är en vacker morgon. Jag kollar ut genom fönstret och ser daggen på gräset som glittrar tack vare de varma och ljusa solstrålarna. Känner mig som en ny människa ärligt talat. Jag mår mycket bättre men Will behöver lite mer tid, fast han mår bättre än förut i alla fall. Jag kan även gå, fast smärtan tar över en del men den är inte lika outhärdlig som förut.
Jag kollar mot Will åt sidan, vid min säng och ser att han har vaknat. Hans leende gör mig helt överlycklig! Jag går upp, sätter mig bredvid och ger honom en mild kyss. Hans läppar är så fylliga och mjuka, lite tjockare än mina. Våra läppar passar perfekt, som två par pusselbitar. Jag frågar honom hur han mår. “Vet du vad? När jag ser dig le och må bra, så mår jag alltid bra.” säger han till mig.
Jag ger honom en kärleksfull kyss på pannan.

“Jag och du borde ha haft mera tro och hopp på Gud förut. Det var det enda som hjälpte oss igenom de sista minutrarna då jag hade förlorat dig, och jag kände bara att Gud var vårt enda hopp, därför så skrek jag desperat efter Guds hjälp och han hjälpte oss båda.” säger jag till Will med frid i mina ögon.

“Jag vet, Anastasia. När jag var medvetslös så hörde jag dig. Det sista jag hörde ifrån dig var att du skrek efter Guds hjälp, det gav mig hopp, och det blev det sista jag tänkte på innan jag blev livlös” säger han med en lättad blick.
Will berättar för mig vad Gud sa till oss, i efesierbrevet 6:16. Han sa: “Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar.”

Jag känner hur bra jag kan andas igen, inga bördor kvar. “Äntligen av med all ångest och ondska” tänker jag.

Senare på eftermiddagen så kommer en polis in i vårt rum och berättar att de har tagit fast de tre mobbarna för ett grovt brott. Trots att det bara var en av mobbarna som försökte ta livet ifrån Will så var de andra två medbrottslingar. “Will, du har inte gjort något fel. Du var tvungen att försvara dig själv och kan därför inte straffas för det. Exakt alla 76 vittnen som var där och såg händelsen sa samma sak. De sa att det var mobbarna som hoppade på dig och du inte kunde göra så mycket än att slå tillbaka. Dock var det en av mobbarna som erkände att det var de som hoppade på dig” berättar konstapeln för honom med en allvarlig och vänlig blick. Jag bara ligger där i min säng och känner mig nöjd.

Polisen går tillbaka till polisstationen så att jag och min livs kärlek kan få vila oss ifrån allting. “Äntligen så är allting löst, älskling” säger jag till Will. Han svarar mig: “Jag sa till dig att allt skulle ordna sig någon dag.” Jag ger honom en kram och ett leende. Han ger mig en puss på pannan, tar fram en ask från byrån, och han öppnar den. “Jag vill att du ska ha den. Mamma gav mig den innan hon gick bort för tre år sen. Hon fick den av pappa innan de gifte sig” Berättar han för mig. Det är ett halsband med ett hjärta gjort av guld, och på den står det: “Jag älskar dig.” jag vänder mig om, han sätter på mig den. Den här friden och fröjden som Will ger mig kan jag leva med för evigt. En läkare kommer in och säger till mig att följa med henne till det andra rummet för att ta blodprover, men innan jag följer med henne så går jag fram till Will, kysser hans mjuka läppar och säger: “Inte ens döden kan skilja oss åt.”


- Alondra Eissa


~ Team Bara Kärlek ~

söndag 4 oktober 2015

En dikt - Känslor

En tår för min kind faller, jag låter mitt leende och skratt ta över som en mask för att inte visa hur sårad och skadad jag är utöver. De frågar mig varför jag tårar får när jag skrattar eller ler. Jag svarar de att jag är så lycklig och lättat, och det är sant men en del av mina bördor finns med i mina tårar. Jag är både glad och sårad. Glad att jag inte sänks till deras onda nivå, men ledsen hur de verkligen får mig att må. mina tårar är fyllda av sårbarhet, tro, hopp, styrka, kärlek, glädje och svek. När bördan på ryggen blir tyngre så känner jag hur mycket svårare det är att andas in syre. Deras ord är som gift för min hälsa, så mycket som är ont som kan få en att välta. Men med min tro så kan jag förstärka min styrka. De snackar om kärleken med ord, men vad har de gjort rätt i handling? Jag är i en och samma sal, där de snackar illa om varandra, just innan där de talat om vad som är bra. De vänder sina ryggar och låter det onda prata. Det är vad som kallas diskret dubbelmoral.

- Alondra Eissa

~ Team Bara Kärlek ~

måndag 2 februari 2015

Tillsammans starkare

Istället för at bli glada och ivriga över allt häftigt lägger de flesta människor sin energi på det "dåliga" när de tänker på världen omkring dem: fattigdom, krig, hunger, miljöförstöring. De ser det negativa som händer och späder på det ytligare - bokstavligen. De kan studera en tragisk händelse in i minsta detalj och låta den mala i tankarna. Och när de är så där deppiga och oroliga tar de på sig sorgen som om det var deras personliga ansvar att hindra sådana hemska saker att hända. Och du kanske tänker "är det inte det, då?"

Okej, så här är det: Du kan inte ta ansvar för alla tragedier i världen på egen hand. Du kan inte bära hela bördan. Visst har alla en del i det hela; alla bidrar till att världen är som den är. Men saken är den att du knappast kan hjälpa världen genom att bli uppstressad och lagga all din energi på negativa saker. Särskilt inte om det får dig att må dåligt.  För då kommer lagen om attraktion bara att göra problemen större. De växer när du ger dem uppmärksamhet!

Så du får inte låta dig rubbas av allt som är dåligt i världen, för det hjälper ärligt talat inte. Du måste undvika att rikta din uppmärksamhet mot negativa saker, och tänk efter innan du går med i en proteströrelse. Det spelar ingen roll om det är mot den globala uppvärmningen eller fattigdom eller terrorism eller krig eller vad som helst. För du drar bara till dig mer av det.

Man kan inte hantera vissa saker helt på egen hand, som t.ex fattigdom, krig, eller terrorism. Det är bra att man engagerar sig mot att försöka få saker och ting bättre, man behöver väldigt många människor vid ens sida om man vill göra något bra för världen, och när folk ser att man verkligen försöker och vill hjälpa folk på alla sätt så vill fler vara med för att kämpa för något bra.



~ Team Bara Kärlek ~